Bloggnamnet

Skulle kanske inte döpt bloggen till en ibland nattsvart blogg utan istället en rätt igenom becksvart blogg.Så är det ialla fall just nu.Svart som natten. Gråter till nyheter,reklam och hela världens elände. Vågar inte sova för drömmarnas skull men äter mer än vanligt och det känns inte som en bra kombo. Inte varit på "jobbet" slutet förra veckan och idag. Började gå i morse men fick yrsel/blev rädd och hoppade av bussen alldeles för många hållplatser för tidigt. Vågade inte åka hem så det blev en lång lång promenad. Tycker jag borde vara trött och behöva sova men än känns det då rakt inte så. Fått en extra tid till kuratorn på fredag och läkaren ringer imorgon om en tid dit. Tur jag har bloggen att kladda i. Känns som jag snart går sönder.

Sömnlös natt

Så blev det ännu en sömnlös natt.Jag är rädd för att somna.Rädd för drömmar om döden som får mig att vakna vettskrämd. Hjärtklappning och svettningat som får mig att tro min sista stund är kommen.Kanske är drömmarna i sig inte så konstiga.Jag har de senaste veckorna blivit besatt av döden.Läser bloggar och alla nyheter som finns om död och elände. Lider så med de som sörjer och blir lämnade kvar.Kanske för att jag själv levt med sorgen som sällskap större delen av livet. Kan det vara så att när man tidigt förlorar en förälder som var all ens trygghet och kärlek så trivs man bäst i det tillstånd man känner till. Kan man som barn utan hjälp genomgå ett sorgearbete som leder en rätt.Kan jag ha fastnat halvvägs?? I en bara -vara -tills -allt -är -slut tillvaro.
Nu är morgonen snart här och en ny lång dag att ta sig igenom.

Korta stunder

Korta stunder kan jag känna mig lite glad.Tyvärr kommer de så sällan att jag faller djupare ner i det mörka efter. Enligt de runt omkring mig borde jag vara glad och njuta av livet. Vad vet de`?? Vem vet vad som döljer sig i mitt innersta. Vem vet hur det känns att vara utförsäkrad, må som tidigare och försöka ta del av en hektisk vardag. Att inte ha så att det går ihop men inte visa det utåt utan varje månad komma med ursäkter,ja rent av lögner för att ingen skall förstå. Att ha uppfostrats med att inte ta emot hjälp och skämmas när man står utanför. Att det gamla bonde ordspråket ``Den som inte arbetar skall inte äta``är normen.Detta gör ju även att jag inte har någon att anförtro mig åt. Kuratorns en timme i veckan räcker långt ifrån till. Jag kan tänka att allt detta är fel. Jag duger vad jag än gör och ensam är inte stark men när det väl kommer till kritan så sitter det i ryggmärgen,kom med bröstmjölken eller viket uttryck man än vill använda.
Ensam. trött, ledsen och rädd.

Denna blogg

kom till då jag känner att jag måste sätta mina tankar och känslor på pränt. Valet jag har är att gömma en dagbok under madrassen eller långt in i en garderob alternativt att skicka dem rätt ut i cyberrymden.
Som ni förstår föll valet på det senare.Fördelen är att om bloggen blir bortglömd så kommer jag inte hitta den efter x antal år och riva upp läkande sår.Likaså kommer inte mina efterlevande behöva ta del av mitt elände in i minsta detalj